If only
starring Jennifer Love Hewitt
Den begåvade musikern Samantha älskar sin pojkvän Ian så högt - fastän han alltd sätter arbetet i främsta rummet. Hon är romantiker, han är realist. Hon tror på
ödet, han tror på hårda fakta. Tills den dag då Samantha råkar ut för en ödesdiger olycka- Först då inser Ian vad han har förlorat och att Samantha heöa tiden har varit det viktigaste i hans liv. Men ödet är nyckfullt och Ian får ännu en chans. Frågan är bara om han nu kommer att göra de rätta valen och om de är möjligt att ändra sit öde.
juli 31, 2009
juli 30, 2009
Life aint that bad
as we think some times.
Men vad gör man när man har sett fram emot något så länge som inte blir av.
Ska man bli ledsen, besviken eller ta det med en nypa salt och hoppas på att det går fler tåg?
En månad har gått sen första gången. Mer än 3 månader sedan första meddelandet lades och jag vet inte, kanske är det något som inte stämmer. Känns konstigt i magen när man ser namnet på telefonen. Konstigt på ett bra eller mindre bra sätt? I don´t really know yet. Känns lite som när vi började utväxla ord, men det kan ju knappast klassas som samma sak.
Det går inte en dag utan tankarna som vandrar iväg eller hopp om något större.
Detta är något jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är men jag vet en sak, det finns helt klart potential. Men det måste finnas mer än det. Någonting som tilltalar mig på ett sätt som "blow-my-mind", kunde inte komma på ett bra svenskt uttryck. Är trött på alla dessa ragg och blinddates m.m. Träffa någon igen vore en dröm, men att känna någon form av äkta känsla känns avlägset.
Ingen vet vad framtiden har att utvisa, men jag vet en sak. Jag letar inte efter det och jag är verkligen inte desperat, ta det lugnt, se vad som händer och låta saker och ting ta sin egen tid är mitt motto just nu. Ingen ska behöva stressa.
Känslor kan uppstå, men känslor kan även avta så försiktighet är A och O.
Never mind, even thought I know what I feel and dont feel, there must be a reason why I keep hoping for your name to show on my display. But have i get over the old things in life and are I ready for a new chapter yet, I wont rush so I just have to feel and hink about every move I make. No rush, just take it nice and easy. The last thing i wanna do is to rush in to things and scare the hell out of people. I need to have the curage to let someone new in my life and open my heart and soul fr somebody, I aint sure Im ready thou but someday I will.
Would you rip out your teeth to make someone believe youre in love, would you jump from a cliff to show youre love to the one you love.
How many tears can you drop for the one you love, and how many hearts can you break until you find the one you love. Will you realize that its love youre feeling until its too late. And then how many tears will you cry and how many hours will you spend home alone piting youre self before you realize that life moves on either with or without the love of your life.
Maybe you should give the person a second change. Maybe not now, but everyone can earn a second change. In five years, maybe in fifthy but some day you will know what to do to make a change.
Oj, de här senaste dagarna har jag verkligen varit sentimental och poetisk.
Kanske är det så att någon där ute faktiskt kan förstå mina tankar och känna sig likvärdig. Att hitta någon med samma funderingar eller åsikter är alltid kul. Sen behöver de inte alltid vara det samm, finns många som har olika åsikter men på något konstigt sätt ändå lyckas hitta varandra. Jag skulle vilja hitta någon som jag skulle kunna diskutera med, dela åsikter och bara prata om allt mellan himmel och jord utan att det känns konstigt eller påhittat. Någon som är pålitlig och ärlig men samtidigt ödmjuk och käsnlig. Någon som faktisk inte är rädd eller har svårt för att tala och visa vad denne tycker. Har fått nog av de där hårdingarna som inte rör en min när en annan skulle asgarva eller till och med bryta ihop i gråt. Ibland är allt man behöver en kram eller en klapp på axeln för att må bättre. Livet behöver inte alltid vara så komplicerat som många tror.
Nu när jag har talat om min frihet i ett annat nyligen skrivet blogginlägg så måste jag även tala om att min smiley är tillbaka, den som ****** tyckte var ful och att jag skulle ta ur till midsommar så han slapp och skämmas. Den är tillbaka! Den kanske inte blir långvarig men den sitter där som ett tecken på att jag gör som jag vill när jag vill och hur jag vill.
Igår jobbade jag förresten. Skulle ha gjort första passet själv men min schemaläggare tyckte inte att det var dags ännu. Men hon som var med igår sa det att jag hade lika gärna kunna jobba själv eftersom hon ändå inte behövde vara där och "vakta" mig. Skönt och veta att jag hade rätt. Men istället gör jag mitt första pass själv imorgon natt. Ska bli väldigt roligt men jag är så himla nervös. Tänk om jag inte klarar det och tänk om det bara är en massa otrevliga typer m.m. Men innan jag somnar inatt kommer jag intala mig att jag är Bäst! Jag fixar allt bara jag vill!
Jag är lite ledsen dock för att jag inte fick mer än 4 pass under aug månad men de är bättre än inget.
Nej nu tror jag det kommer bli 3 filmer innan jag lyckas somna inatt. det var ju någon som ringde precis när jag höll på och somna inatt så jag somnade inte förrän 05-06 imorse någon gång. Man vänder fel dygnet totalt när man jobbar natt men jag ska försöka vända tillbaka det under de två veckorna jag är ledig i aug.
Over and Out! Sleep tight!
Men vad gör man när man har sett fram emot något så länge som inte blir av.
Ska man bli ledsen, besviken eller ta det med en nypa salt och hoppas på att det går fler tåg?
En månad har gått sen första gången. Mer än 3 månader sedan första meddelandet lades och jag vet inte, kanske är det något som inte stämmer. Känns konstigt i magen när man ser namnet på telefonen. Konstigt på ett bra eller mindre bra sätt? I don´t really know yet. Känns lite som när vi började utväxla ord, men det kan ju knappast klassas som samma sak.
Det går inte en dag utan tankarna som vandrar iväg eller hopp om något större.
Detta är något jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är men jag vet en sak, det finns helt klart potential. Men det måste finnas mer än det. Någonting som tilltalar mig på ett sätt som "blow-my-mind", kunde inte komma på ett bra svenskt uttryck. Är trött på alla dessa ragg och blinddates m.m. Träffa någon igen vore en dröm, men att känna någon form av äkta känsla känns avlägset.
Ingen vet vad framtiden har att utvisa, men jag vet en sak. Jag letar inte efter det och jag är verkligen inte desperat, ta det lugnt, se vad som händer och låta saker och ting ta sin egen tid är mitt motto just nu. Ingen ska behöva stressa.
Känslor kan uppstå, men känslor kan även avta så försiktighet är A och O.
Never mind, even thought I know what I feel and dont feel, there must be a reason why I keep hoping for your name to show on my display. But have i get over the old things in life and are I ready for a new chapter yet, I wont rush so I just have to feel and hink about every move I make. No rush, just take it nice and easy. The last thing i wanna do is to rush in to things and scare the hell out of people. I need to have the curage to let someone new in my life and open my heart and soul fr somebody, I aint sure Im ready thou but someday I will.
Would you rip out your teeth to make someone believe youre in love, would you jump from a cliff to show youre love to the one you love.
How many tears can you drop for the one you love, and how many hearts can you break until you find the one you love. Will you realize that its love youre feeling until its too late. And then how many tears will you cry and how many hours will you spend home alone piting youre self before you realize that life moves on either with or without the love of your life.
Maybe you should give the person a second change. Maybe not now, but everyone can earn a second change. In five years, maybe in fifthy but some day you will know what to do to make a change.
Oj, de här senaste dagarna har jag verkligen varit sentimental och poetisk.
Kanske är det så att någon där ute faktiskt kan förstå mina tankar och känna sig likvärdig. Att hitta någon med samma funderingar eller åsikter är alltid kul. Sen behöver de inte alltid vara det samm, finns många som har olika åsikter men på något konstigt sätt ändå lyckas hitta varandra. Jag skulle vilja hitta någon som jag skulle kunna diskutera med, dela åsikter och bara prata om allt mellan himmel och jord utan att det känns konstigt eller påhittat. Någon som är pålitlig och ärlig men samtidigt ödmjuk och käsnlig. Någon som faktisk inte är rädd eller har svårt för att tala och visa vad denne tycker. Har fått nog av de där hårdingarna som inte rör en min när en annan skulle asgarva eller till och med bryta ihop i gråt. Ibland är allt man behöver en kram eller en klapp på axeln för att må bättre. Livet behöver inte alltid vara så komplicerat som många tror.
Nu när jag har talat om min frihet i ett annat nyligen skrivet blogginlägg så måste jag även tala om att min smiley är tillbaka, den som ****** tyckte var ful och att jag skulle ta ur till midsommar så han slapp och skämmas. Den är tillbaka! Den kanske inte blir långvarig men den sitter där som ett tecken på att jag gör som jag vill när jag vill och hur jag vill.
Igår jobbade jag förresten. Skulle ha gjort första passet själv men min schemaläggare tyckte inte att det var dags ännu. Men hon som var med igår sa det att jag hade lika gärna kunna jobba själv eftersom hon ändå inte behövde vara där och "vakta" mig. Skönt och veta att jag hade rätt. Men istället gör jag mitt första pass själv imorgon natt. Ska bli väldigt roligt men jag är så himla nervös. Tänk om jag inte klarar det och tänk om det bara är en massa otrevliga typer m.m. Men innan jag somnar inatt kommer jag intala mig att jag är Bäst! Jag fixar allt bara jag vill!
Jag är lite ledsen dock för att jag inte fick mer än 4 pass under aug månad men de är bättre än inget.
Nej nu tror jag det kommer bli 3 filmer innan jag lyckas somna inatt. det var ju någon som ringde precis när jag höll på och somna inatt så jag somnade inte förrän 05-06 imorse någon gång. Man vänder fel dygnet totalt när man jobbar natt men jag ska försöka vända tillbaka det under de två veckorna jag är ledig i aug.
Over and Out! Sleep tight!
Torsdag
Idag är det en sådan där dag när jag varken kan sova eller äta.
Är aldrig hungrig längre men jag vet att jag måste äta eftersom min tolerans sjunker till noll. Orkar inte längre oroa mig för allting. Inga problem löser sig av sig självt men ibland undrar jag vad det skulle vara bra för. Att behöva oroa sig för om jag kan betala mina räkningar själv nästa månad eller om jag återigen måste låna pengar för att klara av det - man orkar inte hålla uppe modet hur länge som helst och nu börjar den ekonomiska biten verkligen att kännas.
När man vill försöka stå på egna ben men att man hela tiden snubblar och till slut orkar man inte längre försöka ta sig upp mer. En känsla av att vara värdelös går genom min kropp samtidigt som jag börjar bli mer och mer destruktiv. Ett rop på hjälp hörs inte längre oavsett hur mycket jag skriker. Kan inte riktigt se någon framtid och satt igår och kollade runt på internet av en slump hur genomsnittet av de som tar livet av sig faktiskt gör. Tankarna började vandra i mitt huvud och ärligt talat, klart jag har tänkt tanken fler gånger än vad jag ens kan komma ihåg, men eftersom jag har nått botten nu så finns det ingen annan väg härifrån förutom upp och varför inte ge det ett försök. Kanske jag någonstans i detta kaos finner mitt självförtroende och tålamod så jag orkar fortsätta längre, men samtidigt så kanske det tar slut helt innan vandringen ens har börjat.
Att ha en mage som känner av pressen mer än något annat och en rygg- och alla annan värk som gör att jag inte orkar röra mig längre. Ibland känns det så sjukt hopplöst. Ingen som jag faktiskt kan prata med eller ingen som orkar engagera sig i att ens fråga hur det är. Idag var första gången någon uppriktigt frågade mig hur de gick på jobbet. Efter en månad, som om det känns värt att göra något
Eller att de som borde stå mig närmast är de jag känner längst avstånd till. Det uppstår inga konversationer av en slump och det blir heller inte diskusioner talade om. En enkelfilig dialog brukar vara det som uttalas.
Life aint always easy, but life aint always hard. Find your right track and stay on it. You will see that life could always be worse so be happy for the small things.
Är aldrig hungrig längre men jag vet att jag måste äta eftersom min tolerans sjunker till noll. Orkar inte längre oroa mig för allting. Inga problem löser sig av sig självt men ibland undrar jag vad det skulle vara bra för. Att behöva oroa sig för om jag kan betala mina räkningar själv nästa månad eller om jag återigen måste låna pengar för att klara av det - man orkar inte hålla uppe modet hur länge som helst och nu börjar den ekonomiska biten verkligen att kännas.
När man vill försöka stå på egna ben men att man hela tiden snubblar och till slut orkar man inte längre försöka ta sig upp mer. En känsla av att vara värdelös går genom min kropp samtidigt som jag börjar bli mer och mer destruktiv. Ett rop på hjälp hörs inte längre oavsett hur mycket jag skriker. Kan inte riktigt se någon framtid och satt igår och kollade runt på internet av en slump hur genomsnittet av de som tar livet av sig faktiskt gör. Tankarna började vandra i mitt huvud och ärligt talat, klart jag har tänkt tanken fler gånger än vad jag ens kan komma ihåg, men eftersom jag har nått botten nu så finns det ingen annan väg härifrån förutom upp och varför inte ge det ett försök. Kanske jag någonstans i detta kaos finner mitt självförtroende och tålamod så jag orkar fortsätta längre, men samtidigt så kanske det tar slut helt innan vandringen ens har börjat.
Att ha en mage som känner av pressen mer än något annat och en rygg- och alla annan värk som gör att jag inte orkar röra mig längre. Ibland känns det så sjukt hopplöst. Ingen som jag faktiskt kan prata med eller ingen som orkar engagera sig i att ens fråga hur det är. Idag var första gången någon uppriktigt frågade mig hur de gick på jobbet. Efter en månad, som om det känns värt att göra något
Eller att de som borde stå mig närmast är de jag känner längst avstånd till. Det uppstår inga konversationer av en slump och det blir heller inte diskusioner talade om. En enkelfilig dialog brukar vara det som uttalas.
Life aint always easy, but life aint always hard. Find your right track and stay on it. You will see that life could always be worse so be happy for the small things.
juli 29, 2009
Its not the day, just a dream I once had
Will I ever be satisfied or glad again.
They say that time heal all pain.
No matter what, everything just needs diffrent matter of time.
The first time our eyes meet I could tell it was right - I have never been so close to anyone and there´s a faq that scares me, the love we shared was the one.
I hope someday, somehow I could feel the same feeling I felt for you.
Now when I look at it, it seems like it was real, oh so real, so real.
This sommernight I can not forget, a star was made and the memorys is still so clear. I can still feel it like yesterday. Please forgive me for moving on and leaving you behind. Never was meant to happend, it just did.
Today I still cant feel a thing, no sorrow, no pleasure, no nothing.
I can´t remember what it was like, can´t remember what we had.
Once we shared a whole world now we only shares that star, the star the will forever shine upon our heads. What happends if one of us disapeared, would the star go away or would it remains to honor the memory of he loving person who ran away.
I can feel the empty place in my heart, I would love to be able to fill your spot whit something else. Someone or something. Nothing could take your place.
Not even the one I love the most. This emptyness is killing me slowly from the inside.
Maybe many years from now I can see the world as he beatiful creation it is, appreciate thoose small things that can give anywho a smile that last longer than time can give. Maybe I will just be a memory of someone that could be the one you wanted me to be. Maybe, maybe, maybe. For now the only thins I still see is thoose small things thats reminding me ´bout the time we shared togheter. A time which wasn´t that good but the feelings was more than I can describe.
This is a memory that always will remain. Someday maybe, Somehow maybe.
They say that time heal all pain.
No matter what, everything just needs diffrent matter of time.
The first time our eyes meet I could tell it was right - I have never been so close to anyone and there´s a faq that scares me, the love we shared was the one.
I hope someday, somehow I could feel the same feeling I felt for you.
Now when I look at it, it seems like it was real, oh so real, so real.
This sommernight I can not forget, a star was made and the memorys is still so clear. I can still feel it like yesterday. Please forgive me for moving on and leaving you behind. Never was meant to happend, it just did.
Today I still cant feel a thing, no sorrow, no pleasure, no nothing.
I can´t remember what it was like, can´t remember what we had.
Once we shared a whole world now we only shares that star, the star the will forever shine upon our heads. What happends if one of us disapeared, would the star go away or would it remains to honor the memory of he loving person who ran away.
I can feel the empty place in my heart, I would love to be able to fill your spot whit something else. Someone or something. Nothing could take your place.
Not even the one I love the most. This emptyness is killing me slowly from the inside.
Maybe many years from now I can see the world as he beatiful creation it is, appreciate thoose small things that can give anywho a smile that last longer than time can give. Maybe I will just be a memory of someone that could be the one you wanted me to be. Maybe, maybe, maybe. For now the only thins I still see is thoose small things thats reminding me ´bout the time we shared togheter. A time which wasn´t that good but the feelings was more than I can describe.
This is a memory that always will remain. Someday maybe, Somehow maybe.
juli 28, 2009
Home as usual
Har varit hemma nästan hela dagen, var in till stan en snabbis men annars lugnt.
Klippt gräsmattan och tagit en promenad.
Under promenad så fick jag rensa lite tankar och känna efter vad egentligen känner just nu, en skön stund för mig själv med andra ord.
Att upptäcka att singellivet är underskattat, varför "måste" man ha en partner? Varför är folk så rädda för att vara själv? Jag vet, jag har själv varit sådan som inte kunde klara en månad själv innan jag var tvungen att träffa någon ny. Men med lite självrespekt och insikt upptäcker man till slut att vem behöver någon på en gång. Varför inte bara passa på och njuta av att vara fri. Kunna gå vart man vill och kunna göra vad man vill, när man vill och hur man vill. Den känslan är skön-att klara sig själv utan någon vid sin sida som kan utnyttja situationen och göra som denne vill utan hänsyn till partnern.
Skönt att slippa förklara varför man åker till McD mitt i natten och vilka man ska umgås med. Slippa ha de där små vita lögnerna för att slippa onödigt tjafs.
Varför har vi egentligen så bråttom idag?
Många av mina kompisar har sambo, husdjur och barn. Men är inte sambolivet något man ska ta på fullaste allvar precis som med barn, men kan inte flytta ihop med någon efter 2-6 månader bara. Inte i mina ögon iallafall, klart att man kan tillbringa mycket tid hos varandra men ändå ha ett eget ställe där man faktiskt kan få den värdefulla egentiden som man behöver ha.
Varför kan inte fler dejta länge, och med länge menar jag mer än 2 månader. Man lär inte känna en person på 2 månader men man kanske kan lära känna en person tillräckligt mycket för att få en överblick hur personen är, sen ska jag inte förneka att personer kan förändras när de kommer in i ett förhållande.
Men ge det lite tid, man behöver inte gå från ett förhållande till ett annat på en gång. Har det dessutom varit så att man har varit tillsammans med en person en längre tid så kan expartner tolka detta som ett bortkastad tid. Som jag själv har varit med om, jag har förstått att det jag gjorde mot mitt ex var elakt och ignorerande, vi delade trots allt ett liv ihop trots att vi inte bodde ihop. Det jag kan fråga mig idag är om det hade gjort någon skillnad om vi hade flyttat ihop... Det vet jag faktiskt inte, kanske det hade eller kanske inte. Det hade nog blivit bättre för stunden men i slutändan så tror jag ändå att vi hade stått där vi är idag. På skiljda håll och som goda vänner. Men jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag gjorde och idag kan jag ärligt talat inte förstå hur jag kunde byta ner mig så grovt. Tänker på det hela tiden nu mera, men det är väl mest för att kunna analysera mitt egna beteende och se vart jag gjorde fel, vart jag tänkte fel. Gräset är inte grönare på andra sidan. Men utan det jag gjorde då hade jag inte vetat vad jag vet idag. Idag är jag en starkare och självständigare människa som inte är rädd för att bli eller vara analyserande.
En viktigt del som jag dock saknar är att efteråt pratade vi om allt, låg och diskuterade som vi aldrig gjort förut. Njöt av att inte behöver vara rädd för vad han skulle tycka och änka om mig då jag redan hade blottat min själ för honom. Att han visste allt om mig, att jag sårade honom men att han ändå ville vistas i samma rum, prata om allt mellan himmel och jord. Så lycklig jag var den kvällen var det längesedan jag var. Finns få tillfällen i mitt liv där jag faktiskt kan säga att jag har varit lycklig. Iallafall såhär i efterhand när man ser tillbaka på livet i sin helhet, men 20 år har gått och förhoppningsvis har jag mer än 60 år kvar att leva.
Det kommer alltid fler tillfällen att vara lycklig med, att göra någon annan lycklig och att faktiskt ha någon att dela allt ihop med och uppriktigt kunna säga att man är lycklig.
Men som sagt att singellivet är underskattat. Inte för att man kan vara på krogen och ragga hur som helst, ingenting jag sysslar med. Utan den enda orsaken till att jag tycker att det är så skönt är för att man kan får sin egen tid som är så mycket viktigare än vad många tycks märka. Jag skulle inte vilja träffa den rätta om ett år och känna senare i förhållandet att "varför var jag inte singel längre" utan när man träffar en ny så ska det vara på sådana villkor att man inte behöver se tillbaka på det som varit och ångra sig för att det inte blev som det var tänkt. Man styr rots allt över sitt eget liv.
Tillägnat min då och nu bästa vän.
"-ser du stjärnan där uppe?
-vilken?
-den som lyser starkast av dom.
-ja..
-det är våran stjärna och den kommer aldrig slockna, den kommer alltid lysa för oss"
Tänk att det jag alltid får något i ögat varje gång jag tänker på den repliken.
Klippt gräsmattan och tagit en promenad.
Under promenad så fick jag rensa lite tankar och känna efter vad egentligen känner just nu, en skön stund för mig själv med andra ord.
Att upptäcka att singellivet är underskattat, varför "måste" man ha en partner? Varför är folk så rädda för att vara själv? Jag vet, jag har själv varit sådan som inte kunde klara en månad själv innan jag var tvungen att träffa någon ny. Men med lite självrespekt och insikt upptäcker man till slut att vem behöver någon på en gång. Varför inte bara passa på och njuta av att vara fri. Kunna gå vart man vill och kunna göra vad man vill, när man vill och hur man vill. Den känslan är skön-att klara sig själv utan någon vid sin sida som kan utnyttja situationen och göra som denne vill utan hänsyn till partnern.
Skönt att slippa förklara varför man åker till McD mitt i natten och vilka man ska umgås med. Slippa ha de där små vita lögnerna för att slippa onödigt tjafs.
Varför har vi egentligen så bråttom idag?
Många av mina kompisar har sambo, husdjur och barn. Men är inte sambolivet något man ska ta på fullaste allvar precis som med barn, men kan inte flytta ihop med någon efter 2-6 månader bara. Inte i mina ögon iallafall, klart att man kan tillbringa mycket tid hos varandra men ändå ha ett eget ställe där man faktiskt kan få den värdefulla egentiden som man behöver ha.
Varför kan inte fler dejta länge, och med länge menar jag mer än 2 månader. Man lär inte känna en person på 2 månader men man kanske kan lära känna en person tillräckligt mycket för att få en överblick hur personen är, sen ska jag inte förneka att personer kan förändras när de kommer in i ett förhållande.
Men ge det lite tid, man behöver inte gå från ett förhållande till ett annat på en gång. Har det dessutom varit så att man har varit tillsammans med en person en längre tid så kan expartner tolka detta som ett bortkastad tid. Som jag själv har varit med om, jag har förstått att det jag gjorde mot mitt ex var elakt och ignorerande, vi delade trots allt ett liv ihop trots att vi inte bodde ihop. Det jag kan fråga mig idag är om det hade gjort någon skillnad om vi hade flyttat ihop... Det vet jag faktiskt inte, kanske det hade eller kanske inte. Det hade nog blivit bättre för stunden men i slutändan så tror jag ändå att vi hade stått där vi är idag. På skiljda håll och som goda vänner. Men jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag gjorde och idag kan jag ärligt talat inte förstå hur jag kunde byta ner mig så grovt. Tänker på det hela tiden nu mera, men det är väl mest för att kunna analysera mitt egna beteende och se vart jag gjorde fel, vart jag tänkte fel. Gräset är inte grönare på andra sidan. Men utan det jag gjorde då hade jag inte vetat vad jag vet idag. Idag är jag en starkare och självständigare människa som inte är rädd för att bli eller vara analyserande.
En viktigt del som jag dock saknar är att efteråt pratade vi om allt, låg och diskuterade som vi aldrig gjort förut. Njöt av att inte behöver vara rädd för vad han skulle tycka och änka om mig då jag redan hade blottat min själ för honom. Att han visste allt om mig, att jag sårade honom men att han ändå ville vistas i samma rum, prata om allt mellan himmel och jord. Så lycklig jag var den kvällen var det längesedan jag var. Finns få tillfällen i mitt liv där jag faktiskt kan säga att jag har varit lycklig. Iallafall såhär i efterhand när man ser tillbaka på livet i sin helhet, men 20 år har gått och förhoppningsvis har jag mer än 60 år kvar att leva.
Det kommer alltid fler tillfällen att vara lycklig med, att göra någon annan lycklig och att faktiskt ha någon att dela allt ihop med och uppriktigt kunna säga att man är lycklig.
Men som sagt att singellivet är underskattat. Inte för att man kan vara på krogen och ragga hur som helst, ingenting jag sysslar med. Utan den enda orsaken till att jag tycker att det är så skönt är för att man kan får sin egen tid som är så mycket viktigare än vad många tycks märka. Jag skulle inte vilja träffa den rätta om ett år och känna senare i förhållandet att "varför var jag inte singel längre" utan när man träffar en ny så ska det vara på sådana villkor att man inte behöver se tillbaka på det som varit och ångra sig för att det inte blev som det var tänkt. Man styr rots allt över sitt eget liv.
Tillägnat min då och nu bästa vän.
"-ser du stjärnan där uppe?
-vilken?
-den som lyser starkast av dom.
-ja..
-det är våran stjärna och den kommer aldrig slockna, den kommer alltid lysa för oss"
Tänk att det jag alltid får något i ögat varje gång jag tänker på den repliken.
juli 21, 2009
Pics!
I´m so pretty, oh så PRETTY :D:D
My looovley parents! Sweet folks thoose :)
Här är min Pappi med mina studiolurar (Han är inte sinnessjuk, eller ja, det smittar iallafall inte) Love Him Alot!
Detta är då min underbara mammi<3 Syns ju vart jag fick skönheten ifrån :D
Dollar och Qenzo - De två sötaste pojkarna som finns :D
Qenzo nyklippt, nu har jag två hundar ;)
Oj så roligt det är med leksaker ;)
Johanna
Thats my name and a friend of mind just told me its my name-day today.
Gulligt när folk håller bättre koll på mig än jag själv, iallafall när det är "vettiga" saker och inte skvaller.
Pratade med en kompis från Mellerud igår och fick reda på en massa skit som snackas om mig och den jag träffade för inte allt så längesedan. Roligt! Men det är bara att sluta lyssna och strunta i det. Jag vet att den som skapade de ryktena är enbart fruktansvärt avundsjuk. För jag menar att vem skulle inte vilja få en båt, bli lite av en housewife m.m. She does, that im sure of.
Oavsett så kommer det alltid finnas folk som hellre snackar skit än att faktiskt tar reda på sanningen, låt dom hållas men man måste komma ihåg att man inte ska lyssna på allt. Endel kan man ju ha kvar i bakhuvudet och tänka på om det dyker upp något. Men oftast så ska man lära känna en person för vad den är och gör och inte vad den har varit eller gjort.
Alla borde ha en lika klar syn på det som mig :)
Jaha, namnsdag?
Seden att fira namnsdag uppstod i den tidiga kristna kyrkan närmast i syfte att minska betydelsen av födelsedagsfirandet, vilket uppfattades som en hednisk och okristen rit. Att fira dopdag och namnsdag ansågs lämpligare än att fira den dag man fötts "till det av arvssynd belastade jordelivet".
Att inte fira födelsedagen ser jag som en jehovas-handling, en martyrsekt som borde förbjudas i dess alla former. Blir man mer ren som människa om man dör istället för att ta emot blod om detta skulle vara nödvändigt? Är det rättvist att barn aldrig får uppleva tanken bakom presenter på julafton och födelsedagar, att aldrig ha fått en present i hela sitt liv? Är detta rättvisa, eller är det ett tecken på galenskap som Sverige tillåtit?
Jag blir så fruktansvärt frustrerad när ska försöka förklara varför man väljer bort Jehovas. Historien bakom det är det ingen som har att göra med, men jag skulle hälre brinna till döds innan jag blev Jehovas vittne.
Men för att fortsätta på det gamla spåret så, idag firar vi inte namnsdagarna med presenter och blommor utan ett grattis räcker för att fira det. Endel har ju inte ens ett namn som finns med i kalendern, hur gör dom? De får ju klara sig utan att fora sin namnsdag och använder säkert födelsedagen som firande höjdpunkt istället. Alla har ju en födelsedag även om vi alla firar den olika så är det en del av våran identitet. Undra om man hade varit en annan människa med ett annat personnummer? Om jag skulle ha fyllt på vintern istället för våren? Vilken filosof jag kände mig helt plötsligt, funderar över identiteten och samtidigt som jag skriver tänker jag på meningen med livet, har vi alla verkligen en uppgift att fullfölja?
Är det verkligen meningen att folk ska bli uteliggare och fattiga medans andra är välbärgade, är det verkligen meningen att vi ska följa efter USA och få ett tvådelat samhälle - upper and under class? God nows who, I sure dont. Varför är inte medelklassen tillräckligt bra? När man har pengar så att man klarar sig men ändå måste tänka på vart pengarna tar vägen? Är inte det endel av charmen med att köpa något dyrt, att man uppskattar det mer om man slitit för varenda krona så att man skulle kunna köpa den fina lägenheten, den fina bilen, båten, lägenheten eller liknande. Jag vet att jag uppskattar mina materiella saker mer om jag fått jobba för pengarna jag köpte det för. Har man fått något är det inte riktigt samma sak, man kan slita och slänga med det och samtidigt säga att "jag har inte betalat något för det". Konstigt tankesätt kanske, men det har slagit mig såhär efteråt att det faktiskt har varit så en gång i tiden, men sen när man väl kom på att man kanske skulle försöka att vara lite mer försiktig med sakerna, annars slutar det ju med att man måste köpa nytt för sina egna pengar.
Dooh!
Nu hamnade jag visst på sidospår igen, jag tycks vara väldigt duktig på det.
Jag skulle nog kunna skriva ett km-långt inlägg idag, men man ska sluta när det går som bäst, annars har det en tendens till att bara bli flummigt.
Tänkte bara önska alla läsare en fortsatt trevlig vecka och helg!
Imorgon förmiddag åker jag på weekend till Linköping för att relaxa lite innan jag börjar jobba på riktigt. Fast jag jobbar bara 29,31/7 samt 19,21,26,28/8 Så det blir ungefär 20 dagar där jag inte göra något om jag inte lyckas få något i VG såklart.
Take care good people!
Gulligt när folk håller bättre koll på mig än jag själv, iallafall när det är "vettiga" saker och inte skvaller.
Pratade med en kompis från Mellerud igår och fick reda på en massa skit som snackas om mig och den jag träffade för inte allt så längesedan. Roligt! Men det är bara att sluta lyssna och strunta i det. Jag vet att den som skapade de ryktena är enbart fruktansvärt avundsjuk. För jag menar att vem skulle inte vilja få en båt, bli lite av en housewife m.m. She does, that im sure of.
Oavsett så kommer det alltid finnas folk som hellre snackar skit än att faktiskt tar reda på sanningen, låt dom hållas men man måste komma ihåg att man inte ska lyssna på allt. Endel kan man ju ha kvar i bakhuvudet och tänka på om det dyker upp något. Men oftast så ska man lära känna en person för vad den är och gör och inte vad den har varit eller gjort.
Alla borde ha en lika klar syn på det som mig :)
Jaha, namnsdag?
Seden att fira namnsdag uppstod i den tidiga kristna kyrkan närmast i syfte att minska betydelsen av födelsedagsfirandet, vilket uppfattades som en hednisk och okristen rit. Att fira dopdag och namnsdag ansågs lämpligare än att fira den dag man fötts "till det av arvssynd belastade jordelivet".
Att inte fira födelsedagen ser jag som en jehovas-handling, en martyrsekt som borde förbjudas i dess alla former. Blir man mer ren som människa om man dör istället för att ta emot blod om detta skulle vara nödvändigt? Är det rättvist att barn aldrig får uppleva tanken bakom presenter på julafton och födelsedagar, att aldrig ha fått en present i hela sitt liv? Är detta rättvisa, eller är det ett tecken på galenskap som Sverige tillåtit?
Jag blir så fruktansvärt frustrerad när ska försöka förklara varför man väljer bort Jehovas. Historien bakom det är det ingen som har att göra med, men jag skulle hälre brinna till döds innan jag blev Jehovas vittne.
Men för att fortsätta på det gamla spåret så, idag firar vi inte namnsdagarna med presenter och blommor utan ett grattis räcker för att fira det. Endel har ju inte ens ett namn som finns med i kalendern, hur gör dom? De får ju klara sig utan att fora sin namnsdag och använder säkert födelsedagen som firande höjdpunkt istället. Alla har ju en födelsedag även om vi alla firar den olika så är det en del av våran identitet. Undra om man hade varit en annan människa med ett annat personnummer? Om jag skulle ha fyllt på vintern istället för våren? Vilken filosof jag kände mig helt plötsligt, funderar över identiteten och samtidigt som jag skriver tänker jag på meningen med livet, har vi alla verkligen en uppgift att fullfölja?
Är det verkligen meningen att folk ska bli uteliggare och fattiga medans andra är välbärgade, är det verkligen meningen att vi ska följa efter USA och få ett tvådelat samhälle - upper and under class? God nows who, I sure dont. Varför är inte medelklassen tillräckligt bra? När man har pengar så att man klarar sig men ändå måste tänka på vart pengarna tar vägen? Är inte det endel av charmen med att köpa något dyrt, att man uppskattar det mer om man slitit för varenda krona så att man skulle kunna köpa den fina lägenheten, den fina bilen, båten, lägenheten eller liknande. Jag vet att jag uppskattar mina materiella saker mer om jag fått jobba för pengarna jag köpte det för. Har man fått något är det inte riktigt samma sak, man kan slita och slänga med det och samtidigt säga att "jag har inte betalat något för det". Konstigt tankesätt kanske, men det har slagit mig såhär efteråt att det faktiskt har varit så en gång i tiden, men sen när man väl kom på att man kanske skulle försöka att vara lite mer försiktig med sakerna, annars slutar det ju med att man måste köpa nytt för sina egna pengar.
Dooh!
Nu hamnade jag visst på sidospår igen, jag tycks vara väldigt duktig på det.
Jag skulle nog kunna skriva ett km-långt inlägg idag, men man ska sluta när det går som bäst, annars har det en tendens till att bara bli flummigt.
Tänkte bara önska alla läsare en fortsatt trevlig vecka och helg!
Imorgon förmiddag åker jag på weekend till Linköping för att relaxa lite innan jag börjar jobba på riktigt. Fast jag jobbar bara 29,31/7 samt 19,21,26,28/8 Så det blir ungefär 20 dagar där jag inte göra något om jag inte lyckas få något i VG såklart.
Take care good people!
juli 17, 2009
Stjärntecken
Oxens symbol har hängt med länge. Antikens offerdjur, Kretas tjurkult och hinduismens heliga kor ger oss ledtrådar från det förflutna. Tryggheten och harmonin hos jorden och brukandet av den finns närvarande i oxens medvetande. Han är praktisk, tålmodig och beslutsam. Han uppskattar livets goda och uppskattar både skönhet, konst, mat, dryck och bekvämlighet.
Han tar mer än gärna på sig ansvar. Behovet att känna trygghet kan ibland uttrycka sig som överdriven förvärvslystnad och kontrollbehov. Behovet av ägande kan tyvärr ge upphov till svartsjuka. Känslomässigt strävar oxen oftast efter stabila och stadiga förbindelser. Om du vill ha en partner som aldrig sviker dig så skall du välja en oxe.
Han kan vara tystlåten och ha en hög tröskel, men om han blir tillräckligt retad så kan han bli farlig. Det moderna samhället tycks ibland vara för stressigt för oxen och likaså kan motviljan för förändringar få honom att vända sig inåt. Där finner han dock alltid styrka och kraft.
Element: jord
Kvalitet: fast
Polaritet: negativ
Nyckelord: Venus, uthållighet, envishet, sinnlighet, egendom, mark, konst, njutning, duva, metallen koppar och fredag.
Positiva karaktärsdrag: tillförlitlig, strävsam, praktisk och musikalisk.
Negativa karaktärsdrag: envis, lat och dominerande.
Människokroppen: halsen och rösten.
Han tar mer än gärna på sig ansvar. Behovet att känna trygghet kan ibland uttrycka sig som överdriven förvärvslystnad och kontrollbehov. Behovet av ägande kan tyvärr ge upphov till svartsjuka. Känslomässigt strävar oxen oftast efter stabila och stadiga förbindelser. Om du vill ha en partner som aldrig sviker dig så skall du välja en oxe.
Han kan vara tystlåten och ha en hög tröskel, men om han blir tillräckligt retad så kan han bli farlig. Det moderna samhället tycks ibland vara för stressigt för oxen och likaså kan motviljan för förändringar få honom att vända sig inåt. Där finner han dock alltid styrka och kraft.
Element: jord
Kvalitet: fast
Polaritet: negativ
Nyckelord: Venus, uthållighet, envishet, sinnlighet, egendom, mark, konst, njutning, duva, metallen koppar och fredag.
Positiva karaktärsdrag: tillförlitlig, strävsam, praktisk och musikalisk.
Negativa karaktärsdrag: envis, lat och dominerande.
Människokroppen: halsen och rösten.
juli 16, 2009
Sommarens motivation
Ja, vad har hänt sen jag skrev senaste blogginlägget?
Det har gått så lång tid så jag vet inte ens själv längre. Just nu följer jag mest strömmen och hoppas på att det ska komma något märkvärdigt men jag har kommit fram till att inget kommer av sig självt. "Man måste våga om man ska vinna" är det jag alltid säger till alla andra men varför kan jag inte lyssna på mig själv?
Men nu har jag fått ny insikt och ny motivation till att göra alla saker jag länge velat göra men som jag har på ett eller annat sätt har hindrat mig själv till att göra. Började i förrgår med en timmes löparrunda (varvat med lite gående) för att få tillbaka den konditionen och kroppen jag en gång haft. Jag är inte tjock nu om ni tror det, jag är inte heller anorektisk för er som inte vet men mer slimmad kan man alltid bli. Ett par sköna lurar och bra musik kan få vem som helst att gå framåt, fortsätta mot sitt uppsatta mål. Men man ska aldrig sätta målen för långt fram. Man måste kunna se ett slut på det och när man har kommit dit och sett hur förändringen har blivit kanske man kan fortsätta ett tag till. Det gäller bara att inte tappa motivationen på väg mot toppen. It´s never too late to make a change!
Familjen har även pratat om en resa till Turkiet i September men vi slopar den idén och drar till Thailiand i December instället. Isn´t that just great. Ska bli skönt och få en paus från vardagen, trots att min vardag är så varierad. Under hela sommaren som gått har jag inte gjort samma sak under 2 dagar irad, bortsett från löparturen som jag nyligen påbörjat.
Jag har till och med förstått varför jag reagerar på vissa saker, förhållanden med någon man ändå inte är tillsammans med är sjukt jobbiga för att jag inte har kontroll över situationen som ett exempel bara. Men varför gå och plåga mig själv på det viset när man kan ta det lugnt, se vad som händer och känns efter 100 gånger innan man ger sig in i något. Finns det ingen attraktion efter ett par månader som "dejtande" så varför ska man ge sig in i ett? Klart att alla vill träffa Mr/miss Right, men varför leta när det kommer av sig själv om det är meningen att man ska vara med varandra. Många timmars analyserande av mig själv har lett till en insikt utan dess like, att ta lätt på saker har inte varit min starka sida men någonstans vet jag att det är inte så farligt och jag plågar bara mig själv.
Lev livet när man kan, det ger tillbaka senare. Jag vill inte behöva ångra att jag inte var singel längre om jag skulle träffa den rätta (om man nu gör det).
En vis person sa en gång till mig att "Det finns ingen Mr Right, bara den som har nackdelarna man kan leva med", så rätt han hade.
Nog om mitt självanalyseringsbloggande. Nu ska jag ringa ett par samtal och sen ska jag ut och springa! Ha en super bra dag och var rädda om er och dom i eran närhet
Det har gått så lång tid så jag vet inte ens själv längre. Just nu följer jag mest strömmen och hoppas på att det ska komma något märkvärdigt men jag har kommit fram till att inget kommer av sig självt. "Man måste våga om man ska vinna" är det jag alltid säger till alla andra men varför kan jag inte lyssna på mig själv?
Men nu har jag fått ny insikt och ny motivation till att göra alla saker jag länge velat göra men som jag har på ett eller annat sätt har hindrat mig själv till att göra. Började i förrgår med en timmes löparrunda (varvat med lite gående) för att få tillbaka den konditionen och kroppen jag en gång haft. Jag är inte tjock nu om ni tror det, jag är inte heller anorektisk för er som inte vet men mer slimmad kan man alltid bli. Ett par sköna lurar och bra musik kan få vem som helst att gå framåt, fortsätta mot sitt uppsatta mål. Men man ska aldrig sätta målen för långt fram. Man måste kunna se ett slut på det och när man har kommit dit och sett hur förändringen har blivit kanske man kan fortsätta ett tag till. Det gäller bara att inte tappa motivationen på väg mot toppen. It´s never too late to make a change!
Familjen har även pratat om en resa till Turkiet i September men vi slopar den idén och drar till Thailiand i December instället. Isn´t that just great. Ska bli skönt och få en paus från vardagen, trots att min vardag är så varierad. Under hela sommaren som gått har jag inte gjort samma sak under 2 dagar irad, bortsett från löparturen som jag nyligen påbörjat.
Jag har till och med förstått varför jag reagerar på vissa saker, förhållanden med någon man ändå inte är tillsammans med är sjukt jobbiga för att jag inte har kontroll över situationen som ett exempel bara. Men varför gå och plåga mig själv på det viset när man kan ta det lugnt, se vad som händer och känns efter 100 gånger innan man ger sig in i något. Finns det ingen attraktion efter ett par månader som "dejtande" så varför ska man ge sig in i ett? Klart att alla vill träffa Mr/miss Right, men varför leta när det kommer av sig själv om det är meningen att man ska vara med varandra. Många timmars analyserande av mig själv har lett till en insikt utan dess like, att ta lätt på saker har inte varit min starka sida men någonstans vet jag att det är inte så farligt och jag plågar bara mig själv.
Lev livet när man kan, det ger tillbaka senare. Jag vill inte behöva ångra att jag inte var singel längre om jag skulle träffa den rätta (om man nu gör det).
En vis person sa en gång till mig att "Det finns ingen Mr Right, bara den som har nackdelarna man kan leva med", så rätt han hade.
Nog om mitt självanalyseringsbloggande. Nu ska jag ringa ett par samtal och sen ska jag ut och springa! Ha en super bra dag och var rädda om er och dom i eran närhet
juli 06, 2009
break up
Like the headline says.. Now its over and I can never regret it. Just after one month I noticed a different hat can not be explained. With a man at that age you should be able to discuss when something is serious wrong, but no, not with him. I want to find a man you could talk all night long about nothing, share some interest and have the trust with one and another. You shouldn´t have to have a friend to spy on your girlfriend just because you can´t trust her. Big NO-NO.
When I meet this other guy this friday I realised there is more than just to please the one you are with, there is more that matters. And somewhere out there is a man that I can laughta dn feel a real commitment with. And the sweet part is that I have realized that you never should be in a hurry, thing come and go and sometimes you hit the right spot. Until then I cant do anything else than just wait for that moment to come along.
By the way has my weekend be the greatest for a long long time.
On friday I meet him who are sweet, caring and alot of fun. It´s long time since I could just sit up all night and talk about unessential things and it has been long time since I had such a pain in my cheeks of all laughing. Wonderful.
Saturday was even better, there where many blackouts but damn it was worth it. But around 4 am was there a huge walk to thoose we was supposed to sleep at. And with a chafed foot the walk was such a pain.
Sunday I went to Thn to meet some friends and then we talked the whole evening. Very pleasant. And today I went home and the trip took me around 4 hours when it normaly takes around 2. sweet. So now am I at home and been in phone for th last hour. I have n idea whats going on, cant see the signs, is there any(?). I´m not in a rush so I always says to my self that I should be taking it easy. Let it take the time it takes if its supposed to happen something then let it be.
When I meet this other guy this friday I realised there is more than just to please the one you are with, there is more that matters. And somewhere out there is a man that I can laughta dn feel a real commitment with. And the sweet part is that I have realized that you never should be in a hurry, thing come and go and sometimes you hit the right spot. Until then I cant do anything else than just wait for that moment to come along.
By the way has my weekend be the greatest for a long long time.
On friday I meet him who are sweet, caring and alot of fun. It´s long time since I could just sit up all night and talk about unessential things and it has been long time since I had such a pain in my cheeks of all laughing. Wonderful.
Saturday was even better, there where many blackouts but damn it was worth it. But around 4 am was there a huge walk to thoose we was supposed to sleep at. And with a chafed foot the walk was such a pain.
Sunday I went to Thn to meet some friends and then we talked the whole evening. Very pleasant. And today I went home and the trip took me around 4 hours when it normaly takes around 2. sweet. So now am I at home and been in phone for th last hour. I have n idea whats going on, cant see the signs, is there any(?). I´m not in a rush so I always says to my self that I should be taking it easy. Let it take the time it takes if its supposed to happen something then let it be.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)