Please make my dreams comes true.
Love is my drug and my heroin.
Please stay with me honey, stay with with me honey.
I wont say that I cant live without you.
We broke thw rules, I´m glad we got out in time and makes this worth this time.
I dont now what to do, just make me glad, just stay with me honey.
I would be so happy if this dream could come true.
Cheap hotels or bad food, I could do anything to be by your side.
A little dream about something beautiful are all i have.
Just make my dreams coming true.
Just give me a chance to prove my love for you. A feeling I cant get rid of.
The true keeps me up all night with my mind all messed up.
Please give me something I can relay on.
I wont stop believe in this we have, its wonderful and it´s driving med crazy.
Lets do something unusual, lets go somewhere, just you and me.
I want to spend all my time with you, just have you close nothing more.
Just to be by your side and see the world from your eyes and sense all the love you´re carrying inside you.
Please make my dreams comes true.
Visar inlägg med etikett Poetry. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Poetry. Visa alla inlägg
september 18, 2009
juli 30, 2009
Life aint that bad
as we think some times.
Men vad gör man när man har sett fram emot något så länge som inte blir av.
Ska man bli ledsen, besviken eller ta det med en nypa salt och hoppas på att det går fler tåg?
En månad har gått sen första gången. Mer än 3 månader sedan första meddelandet lades och jag vet inte, kanske är det något som inte stämmer. Känns konstigt i magen när man ser namnet på telefonen. Konstigt på ett bra eller mindre bra sätt? I don´t really know yet. Känns lite som när vi började utväxla ord, men det kan ju knappast klassas som samma sak.
Det går inte en dag utan tankarna som vandrar iväg eller hopp om något större.
Detta är något jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är men jag vet en sak, det finns helt klart potential. Men det måste finnas mer än det. Någonting som tilltalar mig på ett sätt som "blow-my-mind", kunde inte komma på ett bra svenskt uttryck. Är trött på alla dessa ragg och blinddates m.m. Träffa någon igen vore en dröm, men att känna någon form av äkta känsla känns avlägset.
Ingen vet vad framtiden har att utvisa, men jag vet en sak. Jag letar inte efter det och jag är verkligen inte desperat, ta det lugnt, se vad som händer och låta saker och ting ta sin egen tid är mitt motto just nu. Ingen ska behöva stressa.
Känslor kan uppstå, men känslor kan även avta så försiktighet är A och O.
Never mind, even thought I know what I feel and dont feel, there must be a reason why I keep hoping for your name to show on my display. But have i get over the old things in life and are I ready for a new chapter yet, I wont rush so I just have to feel and hink about every move I make. No rush, just take it nice and easy. The last thing i wanna do is to rush in to things and scare the hell out of people. I need to have the curage to let someone new in my life and open my heart and soul fr somebody, I aint sure Im ready thou but someday I will.
Would you rip out your teeth to make someone believe youre in love, would you jump from a cliff to show youre love to the one you love.
How many tears can you drop for the one you love, and how many hearts can you break until you find the one you love. Will you realize that its love youre feeling until its too late. And then how many tears will you cry and how many hours will you spend home alone piting youre self before you realize that life moves on either with or without the love of your life.
Maybe you should give the person a second change. Maybe not now, but everyone can earn a second change. In five years, maybe in fifthy but some day you will know what to do to make a change.
Oj, de här senaste dagarna har jag verkligen varit sentimental och poetisk.
Kanske är det så att någon där ute faktiskt kan förstå mina tankar och känna sig likvärdig. Att hitta någon med samma funderingar eller åsikter är alltid kul. Sen behöver de inte alltid vara det samm, finns många som har olika åsikter men på något konstigt sätt ändå lyckas hitta varandra. Jag skulle vilja hitta någon som jag skulle kunna diskutera med, dela åsikter och bara prata om allt mellan himmel och jord utan att det känns konstigt eller påhittat. Någon som är pålitlig och ärlig men samtidigt ödmjuk och käsnlig. Någon som faktisk inte är rädd eller har svårt för att tala och visa vad denne tycker. Har fått nog av de där hårdingarna som inte rör en min när en annan skulle asgarva eller till och med bryta ihop i gråt. Ibland är allt man behöver en kram eller en klapp på axeln för att må bättre. Livet behöver inte alltid vara så komplicerat som många tror.
Nu när jag har talat om min frihet i ett annat nyligen skrivet blogginlägg så måste jag även tala om att min smiley är tillbaka, den som ****** tyckte var ful och att jag skulle ta ur till midsommar så han slapp och skämmas. Den är tillbaka! Den kanske inte blir långvarig men den sitter där som ett tecken på att jag gör som jag vill när jag vill och hur jag vill.
Igår jobbade jag förresten. Skulle ha gjort första passet själv men min schemaläggare tyckte inte att det var dags ännu. Men hon som var med igår sa det att jag hade lika gärna kunna jobba själv eftersom hon ändå inte behövde vara där och "vakta" mig. Skönt och veta att jag hade rätt. Men istället gör jag mitt första pass själv imorgon natt. Ska bli väldigt roligt men jag är så himla nervös. Tänk om jag inte klarar det och tänk om det bara är en massa otrevliga typer m.m. Men innan jag somnar inatt kommer jag intala mig att jag är Bäst! Jag fixar allt bara jag vill!
Jag är lite ledsen dock för att jag inte fick mer än 4 pass under aug månad men de är bättre än inget.
Nej nu tror jag det kommer bli 3 filmer innan jag lyckas somna inatt. det var ju någon som ringde precis när jag höll på och somna inatt så jag somnade inte förrän 05-06 imorse någon gång. Man vänder fel dygnet totalt när man jobbar natt men jag ska försöka vända tillbaka det under de två veckorna jag är ledig i aug.
Over and Out! Sleep tight!
Men vad gör man när man har sett fram emot något så länge som inte blir av.
Ska man bli ledsen, besviken eller ta det med en nypa salt och hoppas på att det går fler tåg?
En månad har gått sen första gången. Mer än 3 månader sedan första meddelandet lades och jag vet inte, kanske är det något som inte stämmer. Känns konstigt i magen när man ser namnet på telefonen. Konstigt på ett bra eller mindre bra sätt? I don´t really know yet. Känns lite som när vi började utväxla ord, men det kan ju knappast klassas som samma sak.
Det går inte en dag utan tankarna som vandrar iväg eller hopp om något större.
Detta är något jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är men jag vet en sak, det finns helt klart potential. Men det måste finnas mer än det. Någonting som tilltalar mig på ett sätt som "blow-my-mind", kunde inte komma på ett bra svenskt uttryck. Är trött på alla dessa ragg och blinddates m.m. Träffa någon igen vore en dröm, men att känna någon form av äkta känsla känns avlägset.
Ingen vet vad framtiden har att utvisa, men jag vet en sak. Jag letar inte efter det och jag är verkligen inte desperat, ta det lugnt, se vad som händer och låta saker och ting ta sin egen tid är mitt motto just nu. Ingen ska behöva stressa.
Känslor kan uppstå, men känslor kan även avta så försiktighet är A och O.
Never mind, even thought I know what I feel and dont feel, there must be a reason why I keep hoping for your name to show on my display. But have i get over the old things in life and are I ready for a new chapter yet, I wont rush so I just have to feel and hink about every move I make. No rush, just take it nice and easy. The last thing i wanna do is to rush in to things and scare the hell out of people. I need to have the curage to let someone new in my life and open my heart and soul fr somebody, I aint sure Im ready thou but someday I will.
Would you rip out your teeth to make someone believe youre in love, would you jump from a cliff to show youre love to the one you love.
How many tears can you drop for the one you love, and how many hearts can you break until you find the one you love. Will you realize that its love youre feeling until its too late. And then how many tears will you cry and how many hours will you spend home alone piting youre self before you realize that life moves on either with or without the love of your life.
Maybe you should give the person a second change. Maybe not now, but everyone can earn a second change. In five years, maybe in fifthy but some day you will know what to do to make a change.
Oj, de här senaste dagarna har jag verkligen varit sentimental och poetisk.
Kanske är det så att någon där ute faktiskt kan förstå mina tankar och känna sig likvärdig. Att hitta någon med samma funderingar eller åsikter är alltid kul. Sen behöver de inte alltid vara det samm, finns många som har olika åsikter men på något konstigt sätt ändå lyckas hitta varandra. Jag skulle vilja hitta någon som jag skulle kunna diskutera med, dela åsikter och bara prata om allt mellan himmel och jord utan att det känns konstigt eller påhittat. Någon som är pålitlig och ärlig men samtidigt ödmjuk och käsnlig. Någon som faktisk inte är rädd eller har svårt för att tala och visa vad denne tycker. Har fått nog av de där hårdingarna som inte rör en min när en annan skulle asgarva eller till och med bryta ihop i gråt. Ibland är allt man behöver en kram eller en klapp på axeln för att må bättre. Livet behöver inte alltid vara så komplicerat som många tror.
Nu när jag har talat om min frihet i ett annat nyligen skrivet blogginlägg så måste jag även tala om att min smiley är tillbaka, den som ****** tyckte var ful och att jag skulle ta ur till midsommar så han slapp och skämmas. Den är tillbaka! Den kanske inte blir långvarig men den sitter där som ett tecken på att jag gör som jag vill när jag vill och hur jag vill.
Igår jobbade jag förresten. Skulle ha gjort första passet själv men min schemaläggare tyckte inte att det var dags ännu. Men hon som var med igår sa det att jag hade lika gärna kunna jobba själv eftersom hon ändå inte behövde vara där och "vakta" mig. Skönt och veta att jag hade rätt. Men istället gör jag mitt första pass själv imorgon natt. Ska bli väldigt roligt men jag är så himla nervös. Tänk om jag inte klarar det och tänk om det bara är en massa otrevliga typer m.m. Men innan jag somnar inatt kommer jag intala mig att jag är Bäst! Jag fixar allt bara jag vill!
Jag är lite ledsen dock för att jag inte fick mer än 4 pass under aug månad men de är bättre än inget.
Nej nu tror jag det kommer bli 3 filmer innan jag lyckas somna inatt. det var ju någon som ringde precis när jag höll på och somna inatt så jag somnade inte förrän 05-06 imorse någon gång. Man vänder fel dygnet totalt när man jobbar natt men jag ska försöka vända tillbaka det under de två veckorna jag är ledig i aug.
Over and Out! Sleep tight!
Torsdag
Idag är det en sådan där dag när jag varken kan sova eller äta.
Är aldrig hungrig längre men jag vet att jag måste äta eftersom min tolerans sjunker till noll. Orkar inte längre oroa mig för allting. Inga problem löser sig av sig självt men ibland undrar jag vad det skulle vara bra för. Att behöva oroa sig för om jag kan betala mina räkningar själv nästa månad eller om jag återigen måste låna pengar för att klara av det - man orkar inte hålla uppe modet hur länge som helst och nu börjar den ekonomiska biten verkligen att kännas.
När man vill försöka stå på egna ben men att man hela tiden snubblar och till slut orkar man inte längre försöka ta sig upp mer. En känsla av att vara värdelös går genom min kropp samtidigt som jag börjar bli mer och mer destruktiv. Ett rop på hjälp hörs inte längre oavsett hur mycket jag skriker. Kan inte riktigt se någon framtid och satt igår och kollade runt på internet av en slump hur genomsnittet av de som tar livet av sig faktiskt gör. Tankarna började vandra i mitt huvud och ärligt talat, klart jag har tänkt tanken fler gånger än vad jag ens kan komma ihåg, men eftersom jag har nått botten nu så finns det ingen annan väg härifrån förutom upp och varför inte ge det ett försök. Kanske jag någonstans i detta kaos finner mitt självförtroende och tålamod så jag orkar fortsätta längre, men samtidigt så kanske det tar slut helt innan vandringen ens har börjat.
Att ha en mage som känner av pressen mer än något annat och en rygg- och alla annan värk som gör att jag inte orkar röra mig längre. Ibland känns det så sjukt hopplöst. Ingen som jag faktiskt kan prata med eller ingen som orkar engagera sig i att ens fråga hur det är. Idag var första gången någon uppriktigt frågade mig hur de gick på jobbet. Efter en månad, som om det känns värt att göra något
Eller att de som borde stå mig närmast är de jag känner längst avstånd till. Det uppstår inga konversationer av en slump och det blir heller inte diskusioner talade om. En enkelfilig dialog brukar vara det som uttalas.
Life aint always easy, but life aint always hard. Find your right track and stay on it. You will see that life could always be worse so be happy for the small things.
Är aldrig hungrig längre men jag vet att jag måste äta eftersom min tolerans sjunker till noll. Orkar inte längre oroa mig för allting. Inga problem löser sig av sig självt men ibland undrar jag vad det skulle vara bra för. Att behöva oroa sig för om jag kan betala mina räkningar själv nästa månad eller om jag återigen måste låna pengar för att klara av det - man orkar inte hålla uppe modet hur länge som helst och nu börjar den ekonomiska biten verkligen att kännas.
När man vill försöka stå på egna ben men att man hela tiden snubblar och till slut orkar man inte längre försöka ta sig upp mer. En känsla av att vara värdelös går genom min kropp samtidigt som jag börjar bli mer och mer destruktiv. Ett rop på hjälp hörs inte längre oavsett hur mycket jag skriker. Kan inte riktigt se någon framtid och satt igår och kollade runt på internet av en slump hur genomsnittet av de som tar livet av sig faktiskt gör. Tankarna började vandra i mitt huvud och ärligt talat, klart jag har tänkt tanken fler gånger än vad jag ens kan komma ihåg, men eftersom jag har nått botten nu så finns det ingen annan väg härifrån förutom upp och varför inte ge det ett försök. Kanske jag någonstans i detta kaos finner mitt självförtroende och tålamod så jag orkar fortsätta längre, men samtidigt så kanske det tar slut helt innan vandringen ens har börjat.
Att ha en mage som känner av pressen mer än något annat och en rygg- och alla annan värk som gör att jag inte orkar röra mig längre. Ibland känns det så sjukt hopplöst. Ingen som jag faktiskt kan prata med eller ingen som orkar engagera sig i att ens fråga hur det är. Idag var första gången någon uppriktigt frågade mig hur de gick på jobbet. Efter en månad, som om det känns värt att göra något
Eller att de som borde stå mig närmast är de jag känner längst avstånd till. Det uppstår inga konversationer av en slump och det blir heller inte diskusioner talade om. En enkelfilig dialog brukar vara det som uttalas.
Life aint always easy, but life aint always hard. Find your right track and stay on it. You will see that life could always be worse so be happy for the small things.
juli 29, 2009
Its not the day, just a dream I once had
Will I ever be satisfied or glad again.
They say that time heal all pain.
No matter what, everything just needs diffrent matter of time.
The first time our eyes meet I could tell it was right - I have never been so close to anyone and there´s a faq that scares me, the love we shared was the one.
I hope someday, somehow I could feel the same feeling I felt for you.
Now when I look at it, it seems like it was real, oh so real, so real.
This sommernight I can not forget, a star was made and the memorys is still so clear. I can still feel it like yesterday. Please forgive me for moving on and leaving you behind. Never was meant to happend, it just did.
Today I still cant feel a thing, no sorrow, no pleasure, no nothing.
I can´t remember what it was like, can´t remember what we had.
Once we shared a whole world now we only shares that star, the star the will forever shine upon our heads. What happends if one of us disapeared, would the star go away or would it remains to honor the memory of he loving person who ran away.
I can feel the empty place in my heart, I would love to be able to fill your spot whit something else. Someone or something. Nothing could take your place.
Not even the one I love the most. This emptyness is killing me slowly from the inside.
Maybe many years from now I can see the world as he beatiful creation it is, appreciate thoose small things that can give anywho a smile that last longer than time can give. Maybe I will just be a memory of someone that could be the one you wanted me to be. Maybe, maybe, maybe. For now the only thins I still see is thoose small things thats reminding me ´bout the time we shared togheter. A time which wasn´t that good but the feelings was more than I can describe.
This is a memory that always will remain. Someday maybe, Somehow maybe.
They say that time heal all pain.
No matter what, everything just needs diffrent matter of time.
The first time our eyes meet I could tell it was right - I have never been so close to anyone and there´s a faq that scares me, the love we shared was the one.
I hope someday, somehow I could feel the same feeling I felt for you.
Now when I look at it, it seems like it was real, oh so real, so real.
This sommernight I can not forget, a star was made and the memorys is still so clear. I can still feel it like yesterday. Please forgive me for moving on and leaving you behind. Never was meant to happend, it just did.
Today I still cant feel a thing, no sorrow, no pleasure, no nothing.
I can´t remember what it was like, can´t remember what we had.
Once we shared a whole world now we only shares that star, the star the will forever shine upon our heads. What happends if one of us disapeared, would the star go away or would it remains to honor the memory of he loving person who ran away.
I can feel the empty place in my heart, I would love to be able to fill your spot whit something else. Someone or something. Nothing could take your place.
Not even the one I love the most. This emptyness is killing me slowly from the inside.
Maybe many years from now I can see the world as he beatiful creation it is, appreciate thoose small things that can give anywho a smile that last longer than time can give. Maybe I will just be a memory of someone that could be the one you wanted me to be. Maybe, maybe, maybe. For now the only thins I still see is thoose small things thats reminding me ´bout the time we shared togheter. A time which wasn´t that good but the feelings was more than I can describe.
This is a memory that always will remain. Someday maybe, Somehow maybe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)