Home as usual

Har varit hemma nästan hela dagen, var in till stan en snabbis men annars lugnt.
Klippt gräsmattan och tagit en promenad.
Under promenad så fick jag rensa lite tankar och känna efter vad egentligen känner just nu, en skön stund för mig själv med andra ord.
Att upptäcka att singellivet är underskattat, varför "måste" man ha en partner? Varför är folk så rädda för att vara själv? Jag vet, jag har själv varit sådan som inte kunde klara en månad själv innan jag var tvungen att träffa någon ny. Men med lite självrespekt och insikt upptäcker man till slut att vem behöver någon på en gång. Varför inte bara passa på och njuta av att vara fri. Kunna gå vart man vill och kunna göra vad man vill, när man vill och hur man vill. Den känslan är skön-att klara sig själv utan någon vid sin sida som kan utnyttja situationen och göra som denne vill utan hänsyn till partnern.
Skönt att slippa förklara varför man åker till McD mitt i natten och vilka man ska umgås med. Slippa ha de där små vita lögnerna för att slippa onödigt tjafs.

Varför har vi egentligen så bråttom idag?
Många av mina kompisar har sambo, husdjur och barn. Men är inte sambolivet något man ska ta på fullaste allvar precis som med barn, men kan inte flytta ihop med någon efter 2-6 månader bara. Inte i mina ögon iallafall, klart att man kan tillbringa mycket tid hos varandra men ändå ha ett eget ställe där man faktiskt kan få den värdefulla egentiden som man behöver ha.
Varför kan inte fler dejta länge, och med länge menar jag mer än 2 månader. Man lär inte känna en person på 2 månader men man kanske kan lära känna en person tillräckligt mycket för att få en överblick hur personen är, sen ska jag inte förneka att personer kan förändras när de kommer in i ett förhållande.
Men ge det lite tid, man behöver inte gå från ett förhållande till ett annat på en gång. Har det dessutom varit så att man har varit tillsammans med en person en längre tid så kan expartner tolka detta som ett bortkastad tid. Som jag själv har varit med om, jag har förstått att det jag gjorde mot mitt ex var elakt och ignorerande, vi delade trots allt ett liv ihop trots att vi inte bodde ihop. Det jag kan fråga mig idag är om det hade gjort någon skillnad om vi hade flyttat ihop... Det vet jag faktiskt inte, kanske det hade eller kanske inte. Det hade nog blivit bättre för stunden men i slutändan så tror jag ändå att vi hade stått där vi är idag. På skiljda håll och som goda vänner. Men jag kommer aldrig kunna ta tillbaka det jag gjorde och idag kan jag ärligt talat inte förstå hur jag kunde byta ner mig så grovt. Tänker på det hela tiden nu mera, men det är väl mest för att kunna analysera mitt egna beteende och se vart jag gjorde fel, vart jag tänkte fel. Gräset är inte grönare på andra sidan. Men utan det jag gjorde då hade jag inte vetat vad jag vet idag. Idag är jag en starkare och självständigare människa som inte är rädd för att bli eller vara analyserande.
En viktigt del som jag dock saknar är att efteråt pratade vi om allt, låg och diskuterade som vi aldrig gjort förut. Njöt av att inte behöver vara rädd för vad han skulle tycka och änka om mig då jag redan hade blottat min själ för honom. Att han visste allt om mig, att jag sårade honom men att han ändå ville vistas i samma rum, prata om allt mellan himmel och jord. Så lycklig jag var den kvällen var det längesedan jag var. Finns få tillfällen i mitt liv där jag faktiskt kan säga att jag har varit lycklig. Iallafall såhär i efterhand när man ser tillbaka på livet i sin helhet, men 20 år har gått och förhoppningsvis har jag mer än 60 år kvar att leva.
Det kommer alltid fler tillfällen att vara lycklig med, att göra någon annan lycklig och att faktiskt ha någon att dela allt ihop med och uppriktigt kunna säga att man är lycklig.
Men som sagt att singellivet är underskattat. Inte för att man kan vara på krogen och ragga hur som helst, ingenting jag sysslar med. Utan den enda orsaken till att jag tycker att det är så skönt är för att man kan får sin egen tid som är så mycket viktigare än vad många tycks märka. Jag skulle inte vilja träffa den rätta om ett år och känna senare i förhållandet att "varför var jag inte singel längre" utan när man träffar en ny så ska det vara på sådana villkor att man inte behöver se tillbaka på det som varit och ångra sig för att det inte blev som det var tänkt. Man styr rots allt över sitt eget liv.

Tillägnat min då och nu bästa vän.

"-ser du stjärnan där uppe?
-vilken?
-den som lyser starkast av dom.
-ja..
-det är våran stjärna och den kommer aldrig slockna, den kommer alltid lysa för oss"

Tänk att det jag alltid får något i ögat varje gång jag tänker på den repliken.