Så de så

Så nu har jag bakat matbröd, vi har ätit, duschat, promenerat med hundarna och nu är det soffan i vanlig ordning som gäller. Måste säga att jag älskar mitt högra ben tillsammans med min högra fot som alltid är svullna som en hel prinskorv, med ett par nätstrumpbyxor så har vi kassler!
Jag har inte längre någon vrist och stövlar är bara att drömma om om jag inte vill fastna i skorna. Det är ju alltid värst såhär på kvällen men sen har jag ju RLS (restless legs) som blir ännu värre med svullnaden. Men jag ska inte klaga, tanken slog mig förut att inom 2 månader kommer jag slippa magen och allt som har graviditeten att göra för att kunna hålla den lilla parvlen i famnen.

Jag tänkte lägga in ett inlägg om något vettigt men glömde bort det i samma veva som jag tryckte på "nytt inlägg" men då var det inte så viktigt.
Imorgon får jag besök av min söta M och sen ska jag och Peter på rutinkontroll. Ska även försöka få med honom på en tur till badhuset för att få känna mig lätt och smidig för en gångs skull, känns även som jag skulle behöva göra av med lite överskottsenergi utan att behöva bli trött i höfterna.
Skulle vara skönt och kunna sova en hel natt utan att vakna stup i ett för att man ligger konstigt, ont i ryggen eller besök på toaletten. Längtar så himla mycket tills magen försvinner så jag kan få "knäcka ryggen", sträcka på mig och sova på mage igen. Och självklart få spoona min karl, få på sig mina gamla jeans, få känna sig snygg och smärt igen m.m det vore livet det!

Ikväll har vi faktiskt skippat valvakan fram tills nu, spelade faktistk Bingolotto för en gångs skull för att försöka fördriva tiden och det blev en lite komiskt vadslagning utav spelande nämligen det att om jag skulle vinna mer än 5000:- så skulle jag och Peter gifta oss och jag kan säga att jag vann inte ett smack så giftermålet kommer få vänta ett tag till. Det finns ingen människa som kan få mig att skratta så djupt som han får mig att skratta. Skönt med humor!
Finns ingen som är bättre än min karl, finns ingen som kan komma mellan våran kärlek för ingen kan älska som vi, det var vi då, det är vi nu och det är vi föralltid <3
Nu sitter vi iallafall och tittar på valvakan och väntar på ett resultat på detta.

Spännande??
Nej, jag kan ärligt säga att jag inte är tillräckligt insatt för att tycka att det är spännande.

Ciao
Johanna

En enorm klump

Jag har idag äntligen fått tag på den sista förvaltningen som krävdes nu innan barnet kommer så det är skönt när det äntligen är avklarat, det bästa var nog att när man skulle avsluta samtalet så kom jag och kvinnan (på andra linjen) att vi är gamla bekanta vilket gjorde dessa 10 minuter i kö värda besväret och det blev säkert 30 minuter med en massa privat-prat. Underbart med sådana inträffanden.

Jag har dock en stor klump i bröstet som inte vill försvinna. Humöret är något lägre än vanligt och det blir till att ta Douglas på en promenad innan jag ska gå till MVC för en rutinkontroll. Känns som det bara var ett par dagar sedan jag var iväg men nu är det lite drygt 3 veckor sedan. Tiden rusar ordagrant iväg när man inte har något speciellt för sig. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går, men orken börjar nu ta slut i samma veva som jag känner att förkylningen kommer allt närmare.
Var otroligt seg igår, kom knappt upp ur sängen, frös och kallsvettades om vartannat och lika så är det idag. Hade gärna legat kvar i sängen helst hela dagen men ikke, här ska pallras iväg till Barnmorskan. Kanske passa på och ta en tur på stan medans jag ändå är ute om orken finns kvar när kontrollen är klar.
Ska köpa ett namnsdagskort till lilla Alma som har namnsdag imorgon. Alma är bebisens kusin som fyllde 6 år för inte så längesedan. Kan ju vara kul med lite post för stora tjejen.

Finns inget jag älskar mer än min man. Saknar honom varje sekund han är ifrån mig och hela dagen blir fulländad när han kommer hem från jobbet. Hur skulle jag klara mig utan honom (?) Det bästa av allt är att han är Min, bara MIN!

Måtte försöka tänka positivt när jag upptäckte igår att de första bristningarna har kommit fram, som tur är så är de varken på rumpan eller magen utan på undersidan av bröstet. Min karl tyckte nog att jag överreagerade när jag fick syn på de. Men det är ju ingen annan än han som ska se det heller så egentligen kvittar det. Jag är inte blyg, jag kan stolt säga att jag har fått mina första bristningar! Så-de-så! Det är varken de första eller sista så spela roll egentligen, så länge de inte sitter på magen.


Nu är det dags att göra sig iordning, klockan 16.00 ska jag infinna mig på MVC och innan dess ska Douglas ut och det ska grejas lite innan.
Ta hand om er!

Ciao
Johanna