Mindre än 2½ men mer än 2

Månader innan våran lilla är beräknad att komma till världen.
Tänk så otroligt fort tiden går och att allt bara flyter på och blir bättre med tiden.
Alla dessa hormoner som spelar både kropp och själ ett spratt. Värst är det nog på kvällarna så som igår när magen är proppfull med mat och bebisen tycker att det är trångt vilket blir en kombination av sparkar, slag och mat som är på väg upp och som om detta inte vore nog så trycker det på både bröstkorg och lungor vilket gör att man har det otroligt svårt att andas, och sist men inte minst alla dessa hormoner som får tårarna att komma utan någon anledning och så ligger man där och snyftar och har sig medans min prins försöker göra mig glad igen utan att det lyckas eftersom jag inte är ledsen. Det är så otroligt svårt att förklara men det är nog lättast att bara säga att tårarna kommer av sig självt och jag kan till och med vara lyckligare än lyckligast och ändå sitta och storgrina. Det är så skönt att Peter vet att det inte alltid är något som är fel vilket gör att han tjatar inte heller utan håller om mig bara och väntar ut dessa spel som hastigt kommer och går.

Hur skulle jag klara mig utan honom, mitt liv skulle aldrig bli sig likt om jag skulle behöva testa mina vingar en gång till men utan han som står där och tar emot mig när jag faller.
Min kärlek ligger i hans händer <3

Nej, nu ska jag sätta mig och ringa runt till alla som behöver ringas, känns som om jag mer eller mindre kommer tillbringa resten av min måndag i telefonkö. So be it, det måste göras.


Ha en kalasdag!


Ciao
Johanna