Du är inte värd ett skit och jag borde ignorera det men humörsvägningar gör det svårt.
Tillbringar natten genom funderingar. Är det värt det?
Hur kan det vara så svårt att välja?
Jag hade valt kärleken men viljan är inte ömsesidig och det sårar mest.
Har en känsla av dåligt självförtroende som bara en människa kan råda bot på, vart finns du när jag behöver det som mest. 2 ynka veckor, jobbigt? Värt besväret? Borde kanske fortsatt min vardag som tidigare för att slippa det men samtidigt kan jag inte. En människa kan inte vara hur stark som helst, man orkar inte hur mycket man än vill och till slut fylls både hjärtat och framförallt hjärnan med saker man inte hade en tanke på.
Allt är ditt fel, jag ångrar nog valet jag gjorde men ändå kan jag inte tänka mig ett liv utan det nu. Finns ingenting jag älskar så mycket, finns ingenting jag ser framemot så mycket. Hur kan jag ångra det? Hur ska jag kunna släppa känslan på att allt hade varit så mycket enklare?
Man orkar inte hålla emot till slut och hade jag inte varit så feg hade det skett för flera år sedan. Jag kan inte se ljuset på andra sidan och ingen verkar vilja hjälpa mig egenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar