Igår var en allmänt bra dag, började hemma med en promenix med Douglas sedan tog vi bussen till Karlskoga för att hämta bilen eftersom hjärtat jobbade. Sen tillbringade vi lite drygt 2½ timme på Gelleråsen eftersom R åkte bana med sin sporthoj, vilken skönhet. Sån skulle jag verkligen vilja ha. Men som vanligt så glömde Johanna och ta kort på både R och L så finns inga bilder att lägga ut. Kanske får ett par av L som knäppte mest hela tiden.
Sen hämtade jag älsk som slutade jobbet, förbi hans föräldrar och hämta det stora monstret och sen hann vi inte ens hem innan vi skulle iväg igen. Detta var helt klart en enorm besvikelse men det kommer fler tillfällen. Gäller bara att hitta potentialerna.
Så fort vi kom hem så kände jag, dels hur röksuget kom med stormsteg och sedan hur jag blev allmänt irriterad och lite dampig till och med. Klagade på allt och sedan orkade jag inte se skiten så jag intog soffan med kladdkaka i hopp om att det skulle höjs blodsockret och få mig på bättre humör en liten stund iallafall men det misslyckades.
Det där med humöret är en ond cirkel, jag blir arg/irriterad så blir älsk det och när han blir arg så blir jag ledsen. Känns ibland som om jag inte räcker till eller kan ge honom månen som jag så gärna skulle vilja göra. Det är så jobbigt eftersom jag skulle vilja ge honom så mycket mer än vad han har nu, men jag kan inte. Samtidigt så känns det lite som om jag måste prestera allt själv för att han inte ska tröttna för det sista jag vill är att bli lämnad själv nu, inte för sakens skulle att vara själv utan för den delen att jag har så starka känslor för honom så jag till och med har gått och blivit svartsjuk utan att egentligen ha någon orsak till det.
Men det blir ju så när man är rädd för att förlora den man älskar.
Jag skulle så gärna ge honom allt han någonsin önskat sig.
Vill kunna se i hans ögon igen att han verkligen är lycklig.
Det kommer inte blir en lätt helg, inte för någon i min närhet. Just nu skulle jag bara vilja isolera mig helt från omvärlden så ingen behöver lida av min sorg eller ilska, allra minst han jag älskar mest. Försöker hålla mig på säkert avstånd.
Jag är just nu inne på min tredje dag helt utan cigaretter och det är nog tanken som är värst, tanken när jag tänker att jag inte får röka mer.
Det var nog bara så att jag inte var riktigt beredd att ge upp cigaretterna men jag vet att om jag hade varit tvungen att välja Barnet eller Cigaretterna så är mitt val uppenbart. Det var något lättare faktiskt när vi hade varit på UltraLjudet och faktiskt sett den lilla crosskaren.
Det fanns något mer än en tjock mage och illamående, det fanns faktiskt något inom mig som rör sig som är ett liv. Tänk att det skulle ta 17 veckor och inse det, eller faktiskt förstå att de är så mycket mer än just illamåendet.
Hur kunde jag bli såhär kär igen, i han (?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar