Ångest igen..

Tänk att det alltid kommer en smula ångest och stress såhär i slutet av månaderna.
Frågan just nu är "Hur ska man få det att gå ihop?"
Det löser sig alltid, men jag hatar att vara beroende av någon annan.
Har varit lite skum i humöret nu ett par dagar och det kommer nog inte ge sig förrän Juni månad har börjat. Känns liksom lite overkligt allt just nu, hur det kan vara så mycket krångel för så lite och ändå är livet inte så jobbigt, utan det är snarare ganska underbart.

Jag har sådan tur som har en sån förstående, hjälpsam och underbar pojkvän. Han har lärt sig vad man ska säga och när man ska säga det. Fast nu ska ni inte misstolka detta som att det är jag som tvingar honom att säga en massa.
Det räcker med att han tittar på mig så kan han få alla bekymmer att försvinna. Underbar känsla.
Fast jag vet även att jag inte är den lättaste att ha och göra med just nu så står han ut och håller om mig när jag behöver det som mest. Oj vad det är kärlek, igen!

Nu så är räkningarna inlagda för betalning och det ser ganska bra ut faktiskt. Bortsett från min enorma räkning som jag fortfarande inte kan betala. Men jag kan inte göra något åt det just nu ändå så varför grubbla. Väntar även på besked från både Kommun och Unionen och isåfall väntas det några tusenlappar till. Skönt det är med grejer som automatiskt sköter sig själva och man behöver bara fylla i, typ kassakort, och skicka över nätet så är det färdigt sen. Medans endel saker ska krångla mer och mer för varje dag som går.
Nej nu ska jag inte vara negativ. Jag kan inte göra annat än och vänta.


Jag känner mig lite rastlös samtidigt som jag har huvudvärk och är fruktansvärt trött. Har ingen aning om hur jag ska klara och jobba både fredag och lördag natt. Tror jag ska byta bort ett pass eftersom kroppen inte orkar lika mycket nu som den gjorde för 6 månader sedan. Tänk så fort tiden går.
Det var inte längesedan jag var smal och snygg, medans magen växer nu så känner jag mig mer fet, ful och äcklig. Jag sa det till Peter igår kväll att "jag är inte orolig för hur det ska bli när barnet kommer, jag är orolig för att bli tjock". Alltså tjock tjock och gå upp över 30 kg som jag aldrig kommer kunna få bort sen. Det är jag rädd för. Jag drömde faktiskt att barnet "ploppade" ut igår natt (färdigutvecklad och söt) och jag längtar så tills jag får veta vad det är för kön, vill så gärna ha en liten pojke. Men jag skulle självklart älska bebisen like mycket om det blev en tjej, men det räcker med tjejer i Fam. Wikstrand. Nu får det faktiskt bli en pojke.
Är i v. 17 nu och den 2:e Juni ska vi iväg på ultraljud och äntligen få se den lilla ängeln. Jösses, börjar nästan grina bara jag tänker på det. Finns nog ingen som är lyckligare än mig just nu, trots alla motgångar och hinder. Jag lyckades få allt jag någonsin velat ha på nolltid.

En underbar människa att dela allt med (efter 4 gånger så löste det sig)
Barn (Inte riktigt än, men tiden går så fort)
Hund (Skrik och Panik)
Bil (Inte min, men det finns med i bilden)
Hus (Nästan iaf, kanske inte dröjer så länge innan det blir på riktigt)

Ska faktiskt ta och lägga mig med ett nytt avsnitt Bleach och sedan en film och gosa med min lilla kelgris Douglas. Och så ska både jag och han längta tills "PappaPeter" kommer hem <3


Ciao
Johanna