Och 8 månader har gått, även snart en månad. Tänk så fort tiden går egentligen.
För precis ett år sedan hade jag och familjen landat i Thailand för två veckors solsemester som skulle bli de bästa och värsta två veckorna i hela mitt liv.
För ett år sedan var mitt liv ett helt annat än vad jag har idag och ändå ångrar jag inte en sekund vad som skedde då för det skulle visa sig vara det bästa valet jag gjort.
Jag släppte allt jag hade och testade mina vingar för att kunna få ordning på mig själv likväl allt runt omkring mig. Sen att jag i februari upptäckte att det det inte var tillräckligt mycket tid för mig själv ska vi inte prata om.
Min poäng är att tiden passerar oss så fort och ibland hinner vi inte se förändringarna medans de sker utan vi ser dom i efterhand och visst är det lätt att vara efterklok. Ibland behöver vi faktiskt stanna upp mellan varven för att analysera och reflektera det som hänt. Eller rent utav bara uppskatta det vi har.
Under årens gång har jag behövt och stanna upp så otroligt många gånger men jag har bara gjort det ett fåtal gånger vilket lett till att jag har krånglat till saker och ting betydligt mycket mer än vad jag hade behövt om jag sett över det på en gång istället för att delvis ignorerat och delvis gått i tron om att allt löser sig till slut.
Allt löser sig på ett eller annat sätt men frågan är om man har råd att bara luta sig tillbaka och låta saker och ting ske utan egen inverkan.
Jag kände själv hur analytisk (?) jag blev, kanske har det hänt så otroligt mycket nu under 1-2 månader så jag behövde nog verkligen stanna upp nu och analysera min position i livet.
Vi hittade till slut vårat hus, vi fick en pojke, vi började renovera huset, vi har en halvtaskig vardag men vi är lyckligare än någonsin. Det finns ingenting jag skulle vilja byta ut den känslan jag bär på trots att jag är både fysiskt och psykiskt utmattad. Hur mycket jag än vrider och vänder på känslan så är min innersta känsla lycka, kärlek och glädje eller någon slags kombination av det iallafall. Självklart såhär en månad efter att våran Prins kom till världen har jag funderat på hur det hade sett ut om Alexander inte var planerad. Hade vi flyttat, hade vi varit så lyckliga eller rent av att hade vi varit ett par med den styrkan vi tillsammans har fått genom graviditet och förlossning? Det kan jag inte veta helt hundra men jag kan garantera att hade vi inte gått igenom grav. och förl. ihop så hade vi inte varit så starka som vi faktiskt är idag. Det krävs mycket för att skilja på mig och min sambo, inte bara av kärlek utan även för tiden har fört oss närmare varandra och det är lite skrämmande hur mycket vi har "växt ihop" under tiden. Vi har gjort allt tillsammans och jag avgudar honom för att han är en klippa som aldrig viker från min sida. Detta är verkligen äkta kärlek, en kärlek som är amazing.
When the star falls my wish comes true.
Det hann att bli ett blogginlägg och en kopp kaffe medans min lilla skumtomte sov, känns otroligt att jag fått sova 4 timmar i sträck under morgonen, det är så synd att är det inte barn som är vaket så är det hundarna som är det och alltid är det något som kräver min uppmärksamhet. Jag klagar inte så tro inte det! Jag älskar min son mer än något jag har bara inte riktigt förstått än att "jag är en mamma, jag är Alexanders mamma!" En konstig känsla men man växer nog in i rollen som mamma medans tiden passerar. Men nu är det ännu viktigare att stanna upp och analysera livet så att man gör det som är bäst för sitt barn.
Ha en bra första december men nu kallar min son!
/Alexanders mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar