Tankarna dyker alltid upp sådär alldeles lagom.
Jag vet vart känslorna finns och jag vet vart jag står, ändå så tvekar man.. Var det något jag sa? Var det något jag gjorde? Eller inte gjorde kanske jag ska fråga mig.
Det känns som att jag inte riktigt räcker till och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det.
Det känns även som att jag är den fetaste och fulaste människan på hela jorden, ett dåligt samvete tillsammans med en dum kommentar raserar hela mig tillvaro och med hormoner som spökar så intalar jag mig saker som jag annars vet inte stämmer. Eller att jag intalar mig själv med att det är inte så sanningen ser ut. En paus kanske skulle behövas, men en paus kan inte få bort min feta röv som jag inte längre kan klämma ner i några av mina byxor. Ångesten kryper närmare och sammanbrottet är nära tillhands nu. Motivationen finns men finns styrkan till det.
Jag orkar inte längre behöva fundera på om jag räcker till åt dig eller är tillräckligt snygg för att kunna gå vid din sida. Kanske är det en ursäkt för att få åka själv, eller med någon som är bättre och roligare än mig?
Ingen kan få mig att må så bra som du får mig att må.
Ingen kan få mig att må så dåligt som du får mig att må.
Du är hela mig värld och det är de inget som kan ändra på.
Du kan få mig att gråta av både glädje och sorg.
Bara du kan fylla det tomrummet jag har inom mig som du lämnar efter dig varje gång du går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar