Mes som jag är så började tårarna komma när jag fick se en lille på skärmen, har nog inte riktigt förstått det förrän nu. Men eftersom det var 1-2% chans till att de hade rätt på könet så väntar jag hellre så att inte mina förhoppningar byggs upp och sedan raseras utan att man får det fastställt på en gång.
Överväger fortfarande men tanken slås bort lika fort igen.
Ingenting kommer kunna få mig att ändra mig.
Jag har den underbaraste sambon man kan tänka sig, han gör inget speciellt utan han är sig själv bara och jag har aldrig varit så lycklig som när han lägger tassarna runt mig och ger mig en sådan kram så man vet att han kommer aldrig släppa taget.
Det har varit många motgångar på våran väg men äntligen kanske uppförsbackarna har tagit slut och nu har vi en enda lång nedförsbacke.
Jag längtar till Juli, pengarna från skatten har kommit tillbaka då och Johanna är förhopningsvis ikapp och relativt skuldfri så man kan börja planera barnvagn och liknande.
Life is that good!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar