Undra hur det blev så.
Humörsvägningarna finns där men reflekteras det någongång över när jag faktiskt är glad? Eller tas det förgivet att jag alltid ska vara go, glad och perfekt i alla lägen? Det kan jag säga redan nu att det kommer jag inte vara. acceptera eller strunta i det.

Det är lättare att lämna än att lämnas.

Hur skulle det kunna påverka? Genom uppskattning och kärlek kommer man långt och jag är den som behöver det nu mer än någonsin.
Jag har nog aldrig känt mig så betydelselös, så värdelös eller så himla ensam.
Jag är livrädd för vad som ska komma och jag kan inte längre blunda, det är mitt sätt och hantera det på.
Känslan smyger in om hur det skulle sett ut om jag inte gjorde valet då, eller valet nu.

Förlåt att jag är jag och att jag finns..
Kan inte förklara det närmare än så.



Har du inte brytt dig tidigare så behöver du inte göra det nu heller.